Det såg också ut, som om hon skulle ha spått sant. Lilli somnade fram emot middagen. Febern hade minskats något och fröken Gussow kände sig lättare till sinnes och vågade andas ut. Då Elsa kom och deltagande, med bekymrat uttryck frågade efter Lilli, viskade fröken Gussow glatt:
— Hon sover — det ser ut som vore hon bättre.
Elsa meddelade genast åt sina väninnor denna glada underrättelse — litet var hade blivit orolig för allas lilla älskling — men nu återväcktes den muntra stämmingen. Endast Flora var fortfarande en olycksprofet.
— Mina aningar bedraga mig inte, jag känner det — döden kommer att bryta denna späda knopp, sade hon i tragisk ton och provade samtidigt sina nya balskor, sträckte fram foten så långt hon kunde och beundrade skons fina, smäckra form. Det var inte alltför allvarsamt med hennes mörka aningar.
Lillis förbättring visade sig emellertid av kort varaktighet. Medan flickorna muntra och lyckliga klädde sig till festen, låg hon i den häftigaste feber.
Fröken Gussow vek ej från hennes sida och förklarade med bestämdhet att hon ej ämnade lämna sin plats. På fröken Raimars önskan talade man ännu icke om att den sjuka blivit sämre — hon ville ej minska elevernas glädje, det skulle för övrigt tjäna till intet. Den unga lärarinnan stannade således kvar ensam i sjukrummet. Hon hörde ett oredigt sorl från danssalen, någon gång trängde ett muntert skratt till hennes öron — och slutligen hördes musiken dämpad, det var polonäsen, som spelades upp.
— Kom, Elsa, ropade Lilli plötsligt — fröken Gussow ryckte till förskräckt. Snälla Elsa, kom! Jag skall leda ut dig i salen, kom bara!
Hon hade satt sig upp i sängen och försökte hoppa ner ur den.
158
