Den här sidan har korrekturlästs

Fröken Gussow lade sin arm om det feberheta barnet och försökte få henne att lägga sig, men Lilli stötte henne bort.

— Gå bort! ropade hon. Du är inte prinsessa, du har ingen vit klänning. Elsa! — Elsa, kom!

Ångestfullt och häftigt stötte hon fram dessa ord och stirrade med vidöppna ögon på sin vårdarinna.

— Var lugn, så skall Elsa komma, sade denna med darrande röst — hennes strupe sammansnördes av ångest. Var lugn, min älskling, säg, vill du inte? Lägg dig ned — stilla — så där! Med milt våld bäddade hon ned den sjuka.

— Stilla, upprepade barnet mekaniskt. Alldeles stilla, så kommer Elsa.

Fröken Gussow drog i klocksträngen och då hon en stund väntat oroligt, kom kokerskan. Hon var den enda, som lagt märke till ringningen — de båda andra tjänstflickorna voro sysselsatta i festrummen.

— Gå genast efter fröken Elsa, bad hon med halvhög röst. Och skicka efter doktorn. Flickan är mycket sjuk. Men utan att väcka något uppseende, Barbra, ingen behöver få veta det.

— Men om fröken Raimar skulle fråga mig, undrade den något trögtänkta kokerskan, då måste jag väl tala om, hur det är?

— Hon frågar dig om ingenting, om du bär dig klokt åt. Skynda dig bara, det ber jag dig om.

Slumpen hjälpte Barbra. Just som hon ämnade sig in i salen, kommo Elsa och Nelly, upphettade, skrattande och pratande, arm i arm ut därifrån.

Barbra vinkade hemlighetsfullt till dem.

— Fröken Elsa, sade hon. Ni måste genast gå upp till fröken Gussow.


159