— Det har väl inte hänt någonting, Barbra? frågade båda flickorna på en gång.
— Nej, nej, ingenting har hänt, men barnet däruppe är sämre. Jag skall genast hämta doktorn. Men ingen skulle få veta det. Ni behöva inte bli förskräckta, lugnade hon, då hon såg deras ångestfulla miner, det går inte så fort med små barn. Sjuk — död — frisk — man vet inte, vad det kan bliva av. Men nu måste jag skynda mig!
Och som en vind bar det nedför trappan och ut ur huset.
— Jag går med dig, sade Nelly, men Elsa hindrade henne.
— Du måste gå tillbaka in i salen, Nelly, sade hon med bestämdhet. Det skulle väcka uppseende, om vi båda voro borta. Jag går ensam — jag skall snart låta dig veta, hur hon mår.
Sorgsen såg Nelly efter den bortskyndande, sedan återvände hon till den festligt upplysta salen. Hon kände sig beklämd, då hon såg omkring sig endast lyckliga, glada människor — ovillkorligen fyllde sig hennes ögon med tårar.
Men ingen skulle få se hennes bedrövade ansikte. Hon dolde sig därför bakom en växtgrupp.
Det fanns emellertid en som lagt märke till henne och det var doktor Althof. Då han såg henne inträda i salen med så allvarsam uppsyn och strax därefter draga sig undan, närmade han sig småningom till henne.
— Varför söker ni ensamheten miss Nelly? frågade han vänligt. Är ni ledsen?
— Ack, herr doktor, jag är så orolig för Lillis skull. Barbra var här och hämtade Elsa och har nu gått efter doktorn. — Nellys eljest så glättiga ögon sågo nu i sorg och ångest upp till den unge mannen.
Doktor Althof hade aldrig funnit henne så älskvärd som i denna stund.
160
