— Hon kommer nog snart igen, hon fick litet ont i huvudet. Åt förestånderskan hade hon sagt, var Elsa var. Balen slutade, innan hon kom igen.
Miss Lead hade fått i uppdrag att sörja för, att flickorna stilla och utan buller skulle gå in i sina rum. Det blev också gjort, men då den engelska lärarinnan dragit sig tillbaka in till sig och flickorna ansågo sig säkra, så smögo de sig alla för en stund in till Rosi, som bodde i slutet av korridoren. De måste ännu få tala om sina intryck, så fyllda voro deras unga hjärtan av den förtjusande festen.
Melanie hade med sig sina doftande kotiljongsbuketter och lade fram dem på bordet framför sig. Med vemodsblandad stolthet betraktade hon sitt överflöd. — Vilken skada! ropade hon, vilken skada, att allt redan är förbi!
— Allt det sköna är förgängligt, blott minnet förbliver, sade Flora patetiskt. Och när hon sade detta, betraktade hon en ung herres fotografi, som hon försiktigt och fiffigt hade gömt i sin näsduk. — Det var Georg Breitners porträtt, han hade bytt sig till hennes.
— Ack, flickor, det var i alla fall gudomligt! utbrast Annemie i ett plötsligt utbrott av förtjusning. O, vad jag skulle kunna berätta mycket för er!
— Än jag då! Och jag! ropade de andra.
— Ni skulle baxna, om jag ville tala om vad jag vet! ropade Melanie stolt och vände kokett sina blickar mot taket. Jag har upplevat mycket, jag! Hon var så ivrig, så att hon glömde att tala sakta.
— Tala inte så högt, Melanie, förmanade Rosi och Orla instämde.
— Vi få lov att gå och lägga oss, sade någon slutligen, ty om ni en gång börja att berätta om edra erfarenheter, så bli ni kvar här till i morgon.
164
