få ett ord över sina läppar, kastade hon sig om fröken Raimars hals och kysste henne. Hon måste ha någon att urladda sin jublande glädje över.
Då hon blev något lugnare, blygdes hon över sin överilning. Hur kunde hon på detta sätt glömma all respekt och så ogenerat omfamna pensionsförestånderskan!
— Förlåt mig! sade hon skamsen och drog sig tillbaka. Men fröken Raimar hade alls inte blivit ond utan omfamnade henne en gång till.
— Kom hit, mitt barn, sade hon vänligt, och låt mig vara den första, som hjärtligt lyckönskar dig!
Senare omtalade hon för fröken Gussow Elsas överflödande glädje som ett bevis för hennes barnsligt goda hjärta. Hon hade förr knappast trott, att Elsas trotsiga natur skulle låta tämja sig.
Brevet till Elsa var helt kort och skrivet av modern för flera dagar sedan. Att det blivit liggande oavsänt var faderns fel, han hade velat tillägga några rader och hade ej kommit sig för därmed förrän nu.
— Läs först, vad din mamma skriver, bad Nelly, då Elsa strålande av glädje kommit inrusande till henne. Läs först, så ska vi sedan prata om “baby”.
Elsa läste:
“Mitt kära barn!
Ditt sista brev har gjort mig mycket lycklig. Jag kan knappast invänta den stund, då jag får trycka dig till mitt bröst och med en hjärtlig kyss säga dig, att jag aldrig varit ond på dig. Jag visste väl att mitt barn skulle hitta vägen till mig. Var nu inte ledsen över små överilningar från flydda dagar — de äro längesedan glömda — tänk hellre på framtiden, då vi få vara tillsammans, och utmåla den så skön,
174
