Några dagar hade förgått, och ännu hade hon ej erhållit något svar. Varför dröjde han? Nog måste han ju tycka om “Thea, blommornas fe”, det tvivlade hon ej på ett ögonblick. Hon hade levat sig in i sin sagovärld, och hennes fantasi utmålade för henne en storartad framgång. Hon hörde åskådarnas stormande bifall — författarinnan måste fram och tacka för applådarna. — Hon drömde vaken — långsamt, med nedslagna ögon kom hon fram mellan kulisserna. — “Flora!” ropades från alla sidor och allas ögon riktades emot henne. — Ja, bli nu förvånade, ni som inte trodde, att den misskända Flora kunde åstadkomma något av värde! Nu har hon övertygat er, att hon var född till författarinna. — Anspråkslös och ödmjuk niger hon till höger och vänster — utan att se upp — Hon hade gått fram till spegeln för att instudera sin blick och sin nigning. — Jag spelar naturligtvis själv blommornas fe, fortfor hon i tankarna. Vilken annan skulle kunna så uppgå i rollen, som jag! Vad kostymen skall kläda mig! En klänning av silverskir, fullsatt av rosor, en gyllene krona på huvudet, en lång, lätt slöja och utslaget, böljande hår.
Försjunken i sina tankar löste hon sina flätor och draperade sitt hår måleriskt över skuldrorna. Ovillkorligen föllo de första stroferna av storverket på hennes läppar och högt med patetisk röst började hon att deklamera:
“Träd fram, små blommor, jag med er vill leka,
låt mig ej vänta, träden alla fram!
Jag vill båd rosor och tulpaner smeka…”
Hon blev avbruten på ett högst obehagligt sätt av en ljudelig knackning på dörren och ett slamrande med handtaget. Greta ropade också därute:
— Varför har du stängt igen om dig? Öppna, jag har någonting med mig åt dig.
