Den här sidan har korrekturlästs

Hon tryckte handen emot det häftigt klappande hjärtat och darrade av spänning. Hur skulle domen utfalla? Hennes oroliga svaghet varade likväl ej länge, snart kom tillförsikten tillbaka. Modig och segerviss slog hon upp häftet. Naturligtvis sökte hon först efter några rader av hans hand. Men hon bläddrade och fann ingenting. Hon bladade igenom häftet, höll upp det i luften och skakade det, men det hon väntat föll ej ur. Hon var högeligen överraskad, då hon ej ens kunde finna den minsta lilla rad, ditskriven av honom. Hon ämnade redan lägga undan boken, då hon kom att upptäcka två ord, som doktor Althof med sin sirliga och på samma gång fasta handstil skrivit med rött bläck alldeles inuti den släng hon anbragt under slutordet. Hon läste dessa ord och sjönk ned som krossad.

— Avskyvärt! ropade hon med bävande läppar, upprörande!

Floras överraskning var ej heller något att undra på, hennes ståtliga luftslott störtade samman vid dessa båda små ord. “Tanklöst pjoller!” stod där tydligt skrivet och utan förbarmande var därmed domen fälld över hennes författarskap.

Hon knöt sina händer i vanmäktigt raseri och hatade nu den man, hon hittills tillbett i svärmisk beundran. Varför skulle han misskänna hennes begåvning — eller snarare, varför ville han inte erkänna den? Hon ville skynda till honom — ögonblickligen — han skulle tvingas att säga, varför han dömt henne så hårt.

Men hon uppgav detta beslust, hon fruktade att svimma av rörelse — och svag skulle han aldrig få se henne — aldrig hädanefter! Hon föredrog att skriva till honom och det genast.

Hon tog upp en anteckningsbok ur fickan och började sätta ihop ett ursinnigt brev. Men knappast hade hon nedskrivit ett par meningar, innan hon genom det gröna bladgallret upptäckte Greta, som kom storspringande rätt emot pilen. Hon fick knap-

12*179