såg de klumpiga, höga skinnstövletterna och därtill ett gott stycke av den kulörta strumpan.
— Stig ner, Elsa, sade Macket, i det han gick fram till henne för att hjälpa henne ned. Du får icke rida ut på ängen nu, hör du det, utan gå in och läs på dina läxor!
Det var första gången i hennes liv, som hennes far talade så bestämt till henne. I högsta grad förundrad såg hon på honom, men hon gjorde ingen min av att lyda hans uppmaning. Hon lade armarna i kors och började hjärtligt skratta.
— Ha ha ha! Skall jag arbeta! Du lilla, förtjusande pappa, varifrån har du fått detta komiska infall? Se nu icke så ond ut! Vet du, hur du ser ut? Precis som mademoiselle, den sista av de många, pappa — när hon var ond! ’Fröken Elsa, gå upp på sitt rum, mais tout de suite! Har ni mig compris!’ Och så rynkade hon pannan och spärrade upp ögonen — så här, och hon försökte att härma henne. O, det var gudomligt! Farväl, pappa lilla, iag kommer tillbaka till frukosten.
Hon gav honom en slängkyss, log skälmskt och i väg bar det med raskt trav ut på ängen i den daggfriska sommarmorgonen.
Macket skakade på huvudet; på en gång kände han sig allvarligt bekymrad för Elsas framtid. I dag fann han tanken att skicka henne i pensionen mindre motbjudande än i går. Hon hade just nu givit honom bevis på, att hon kunde sätta sig upp även mot honom. Han måste också erkänna, att han själv var skulden därtill genom sin alltför stora eftergivenhet.
Han gick in i matsalen, och trädde ut på verandan, som omslingrad av vildvin, sträckte sig längs med husets framsida Därute väntade hans fru honom vid det dukade frukostbordet.
Mot sin vana var han tyst och allvarsam. — Har du haft ledsamheter? frågade fru Anna, i det hon räckte honom kaffet.
18
