past tid att gömma anteckningsboken, innan den andra stod framför henne.
Floras tankar sysselsatte sig uteslutande med brevet, så att hon glömt sitt manuskrip, som hon lagt på bänken bredvid sig. Greta upptäckte det ögonblickligen, slog ned på det som en fågel, tog det och skyndade bort med sitt byte.
— Så, fröken Flora! ropade hon triumferande. Nu får jag ändå reda på dina hemligheter — nu är det jag som har överlistat dig.
— Greta, giv mig boken! ropade Flora utom sig och sprang efter henne. Snälla Greta! Jag skall giva dig, vad du vill.
Men Greta var döv för hennes böner. Hon bara skrattade och sprang.
— Du är tvungen att ge mig tillbaka vad som jag rår om! hotade Flora, då hon såg, att hon inte i godo kunde få sin vilja fram. Hör du, jag vill ha igen den.
När Greta hörde dessa ord, bara storskrattade hon.
— Du vill! Jo, det är härligt! ropade hon. Du är rolig du! Greta hade kommit ända fram till byggnaden, medan Flora ännu hade ett stycke kvar. Trots sin tunga, oviga kropp var hon lättare på foten än Flora.
Då denna insåg att hon sprang i onödan, stannade hon och började gråta. En i sanning förtvivlad blick kastade hon på den, som rövat hennes skatt, ty hon var nu förlorad, det vill säga prisgiven till kamraternas hån och smälek. Greta skulle naturligtvis skvallra om alltihop.
Men saken fick en helt annan utgång. Just som Greta sprang uppför de två trappstegen till korridoren, rusade hon nära nog i armarna på doktor Althof. Hon hade inte sett honom, därför att hon såg bakom sig. Hon svängde häftet i luften och ropade till den stackars Flora:
180
