— Nu skall jag läsa dina hemligheter!
Läraren insåg genast, vad det var fråga om. Han skulle ej behövt tvivla på det, även om han ej sett hur förskräckt Flora var.
— Ni skulle ju lämna fram detta häfte till Flora, sade han i förebrående ton. Hur kommer det sig att ni ännu har det kvar?
Hon svarade icke och såg tämligen flat och skamsen ut. Hon hade även blivit röd upp över öronen.
— Jag skall aldrig mera bedja er om en tjänst, fortfor han, då jag ser, hur föga jag kan lita på er. Giv mig boken, så skall jag lämna den till Flora.
Greta räckte honom den.
— Det är hennes egen skull, fick hon äntligen fram som ett urskuldande, hon hade — hon hade låst in mig. Till straff ville jag taga boken ifrån henne.
— Till straff? upprepade doktor Althof med ett tvivlande leende. Och vad skulle ni göra med den?
— Ja, inte skulle jag ha läst den, sade hon, Floras dikter äro bara tråktiga och tokiga. Jag ville bara retas med henne.
— Greta, Greta! Den unge läraren hotade med fingret och skrattade. Om det ordet vore en bro, så vågade jag inte gå över den. Låt se att ni inte är så indiskret och nyfiken en annan gång, nyfikenhet är ingen prydnad för unga flickor.
Han vände sig ifrån henne och gick emot Flora, som närmade sig långsamt. Hon hade ännu tårar i ögonen. Vart hade detta hat tagit vägen, som nyss på stunden rasade i hennes inre? Det var försvunnet, bortdunstat! Den gamla kärleken och beundran för doktor Althof hade trängt det tillbaka och åter bemäktigat sig hennes ädla hjärta. Så svallade hennes hängivenhet över, att hon plötsligt, hänförd av tacksamhet, fattade hans hand och ville kyssa den.
