— Tack, sade hon sakta, då han hindrat henne därifrån. Sedan skyndade hon tillbaka till sin fristad, sitt sångartempel, och i stället för att avsluta det påbörjade brevet, diktade hon en sonett, som hade överskriften: “Till honom.”
Doktor Althof såg efter henne, då hon skyndade bort, och skakade på huvudet.
— Överspänd! utbrast han ofrivilligt och tillade: Det allra värsta är att hon är obotlig.
Fröken Raimars födelsedag, som inföll i maj, firades alltid med en storartad fest. Förmiddagselevarna och pensionärerna tävlade om att få den så omväxlande och underhållande som möjligt genom musikaliska och teatraliska prestationer, levande tavlor och annat. Även i år skulle dagen bliva en fest och detta, fast knappast fyra veckor förflutit, sedan Lilli dog.
— Jag skulle gärna uppgivit festen, sade förestånderskan en dag till den engelska lärarinnan och fröken Gussow, men jag vill inte göra det för flickornas skull. Mer eller mindre har Lillis död uppskakat dem alla och de gå och hänga med huvudena. Det bästa medlet att uppliva dem är att skaffa dem någon förströelse. Hur mycket vi sörja, kunna vi ej väcka upp det kära barnet.
Lärarinnorna kommo överens om att genast börja anordningarna till festen. Miss Lead åtog sig att låta flickorna instudera ett engelskt lustspel och fröken Gussow ett franskt. Den förstnämnda utvalde sin personal uteslutande bland förmiddagseleverna, den senare besatte sina roller med helpensionärer. Men hon hade åtskilliga svårigheter, innan hon kunde förmå flickorna att antaga de roller, hon bestämt för var och en. Flora, som skulle spela en gammal gumma, var alls inte nöjd därmed, utan påstod att Rosi skulle passa mycket
182
