— Låt mig vara som jag är, bad Elsa ivrigt — hon var så lycklig att få ha på sig sin älskade blusklänning vid detta tillfälle. Hon hade växt ur den, den hade blivit både för kort och för trång, vilket gjorde att hon såg otroligt löjlig ut i den.
— Omöjligt, kära barn! Du ser ut som en tiggerska. Det går inte an, att ärmarna äro lösa från livet, det där utslitna skärpet få vi ersätta med ett nytt — en krage måste du ha, och främst av allt måste de avskyvärda stövletterna borstas rena. Sedan går du an. Vi skola inte överdriva, tillade hon, då Elsa började hänga läpp, man måste alltid hålla måttan. Och så skall du inte låta håret falla ner så tätt över ögonen — du kan ju knappast se framför dig. Glöm inte att du är dotter till en friherrinna, dina kläder kunna vara i oordning, men söndriga få de inte vara.
— Skola vi inte börja? sade miss Lead, som tillika med sina konstnärinnor även infunnit sig till generalrepetitionen. Hon hade blivit en smula otålig över den långvariga mönstringen av kostymerna, vilken hon fann helt och hållet överflödig — hon kunde inte begripa, varför fröken Gussow sysslade så länge med en sådan sak. Enligt hennes mening berodde alltsammans på, att flickorna behärskade det främmande språket och lärt sig sina roller — allt det övriga var utan betydelse. Något livligt spel ville hon inte höra talas om, sökte någon av de uppträdande att röra sig fritt och naturligt, så blev hon alldeles utom sig och ropade: — Lugn, lugn! Tänk på plastiken!
Som det nästan alltid går, så gick det också här, generalrepetitionen utföll ytterst dåligt. Flickorna hade redan rampfeber i avvaktan på morgondagen och fingo det ännu mera genom miss Leads otålighet. Hon förklarade nämligen häftigt, att det vore allra bäst, om man uppgav alla teaterplanerna. Det franska stycket fann hon under all kritik och
186
