Doktor Althof, som händelsevis befann sig i Nellys närhet, hörde hennes utrop. Han slog sig ned på en tom plats bredvid henne.
— Er väninna, sade han, är i alla fall aftonens hjältinna. Men varför har ni inte varit med i kväll, varför är ni härute bland åskådarna? Ni skulle säkert ha lyckats väl på scenen.
Nelly slog ned sina ögon.
— Ni är alltför god, herr doktor, sade hon, men jag duger inte till det, jag har ingen talang.
— Ni har ju inte försökt. Se på Elsa, vem hade trott henne om att vara en så intagande skådespelerska?
— Ja, inte sant? instämde Nelly livligt och med uppriktig glädje. Hon är förträfflig och jag är alldeles förtjust över henne.
Den unge läraren såg tigande men deltagande på Nelly. Hennes ord kommo från hjärtat utan spår av avund, hennes ögon lyste av glädje, då hon berömde sin väninna. Och i jämförelse med Elsa hade hon likväl så föga att hoppas för framtiden. Den ena var ett lyckans barn, den andra en fattig flicka, som skulle börja en mödosam bana som lärarinna.
— Inte sant? Hon är förtjusande? upprepade Nelly och såg frågande på honom.
— Javisst, javisst, svarade läraren tankspridd och började därpå att tala om helt andra ämnen. Varifrån har ni fått de vackra violerna? frågade han, pekande på en bukett, som hon höll i handen. De dofta så starkt. Jag tycker så mycket om violer.
Hon uppfattade endast, att han tyckte om violer. — Tag dem, herr doktor, sade hon naivt och rodnade, tag dem, de skulle glädja mig mycket.
— Inte alla, sade han leende och plockade ut ett par ur
