Den här sidan har korrekturlästs

mot glädjen. Hon ville så gärna fröjda sig åt att få återse sina kära — isynnerhet att få se sin lille bror — men glädjen var alls icke oblandad, då tanken att skiljas från Nelly alltid svävade för henne.

— Här äro de! Kom hit! De sitta båda två under fläderbusken!

Det var ingen annan än Greta, som genom sitt högljudda rop skrämde upp dem ur sina drömmar. Hon hade obemärkt kommit fram på en sidogång och stod med ens framför dem såsom uppväxt ur jorden.

Elsa sprang upp och gick emot de andra flickorna, som kommit till. Nelly torkade sina tårar i all hemlighet och försökte möta de andra med ett glatt ansikte.

— Vi ha sökt er överallt, sade Orla. Vad göra ni här?

— Jag tror sannerligen att ni svärma i månskenet, små fickor, läspade Melanie, ni se så smäktande ut båda två, jag tror ni ha gråtit.

Greta fann sig föranlåten alt skaffa sig visshet härutinnan, hon kom ända fram till Nelly och såg henne nyfiket i ögonen.

— Du har gråtit, Nelly — och du också, Elsa, påstod hon med bestämdhet. Vad är det åt er, varför ha ni gråtit?

— För ingenting! svarade Nelly förargad över hennes påflugenhet.

— Man gråter inte utan orsak, fortfor emellertid, Greta obesvärat. Tala om det, jag ber er så vackert.

— Sluta då med dina ogrannlaga frågor, utbrast Flora. Om de nu skulle svara dig: Den silverklara månen, de doftande rosorna, den hänförande sommarkvällen, skapad för kärlek och för vemod, allt det här har framkallat våra tårar — skulle du förstå det kanske? Aldrig i livet! Ty du har intet sinne för de högre sfärerna — du är alldeles för prosaisk.


13 Emmy von Rhoden. I Pensionen.193