Den här sidan har korrekturlästs

Hon lät sina ord följas av en svärmisk blick, riktad uppåt himlen, från sina ljusblå ögon.

Floras högtravande tirader framkallade emellertid en munter stämning. Nelly glömde, tack vare dem, sin hjärtesorg och sade leende:

— O, Flora! Vad du är för en ljuv varelse! Tack, du upphöjda varelse, du har förstått oss!

— Flickor! avbröt dem Orla. Sluta nu med edra barnsligheter, jag har något mycket viktigt att säga er.

Något viktigt! Greta spärrade upp munnen, spetsade öronen och slukade med ögonen Orla, till vilken hon ögonblickligen trängt sig fram.

— Inte här, fortfor Orla. Följ med mig till linden.

— Till linden? frågade Annemie oroligt. Nej, låt oss stanna här — under det där gamla lummiga trädet är det redan mörkt.

— Ja, och det är sent, låt oss skynda oss, tillade den mörkrädda Flora.

— Var inte rädd för tiden, käraste Flora, ropade Orla, utan hör och häpna. Emedan det i dag är min födelsedag, så har fröken Raimar på min ivriga begäran visat oss den nåden att tillåta oss stanna kvar i trädgården till klockan tio i kväll.

— Så roligt! —Så förtjusande! — Alltför snällt! ropade flickorna över varandra, och Greta försökte till och med att göra ett litet luftsprång av glädje.

— Till linden således! kommenderade Orla och satte sig i marsch dit.

Utan invändningar följde nu alla med, och om ett ögonblick voro de framme. Orla steg upp på bänken, som gick runt om stammen, lade armarna i kors över bröstet och såg tigande på kamraterna, som bildat en halvcirkel omkring henne och med mycken nyfikenhet väntade på vad som skulle komma.


194