— Vi träffas nog snart igen, sade hon slutligen med darrande röst för att försöka lugna Nelly. Du skall komma och hälsa på oss på Moosdorf och då skall du stanna hos oss hela vintern.
Nelly skakade misstroget på huvudet.
— Det blir nog ingenting av med det; jag får inte vara borta så länge. Och till påsk är min tid ute. Nu skall du bort från pensionen, kommer det då att heta. Då blir det jag, som måste söka mig en plats och börja på att undervisa barn. Men inte kan jag just mycket ännu — jag får lov att bli riktigt flitig, det säger fröken Raimar jämt och samt.
— Höstferierna får du alldeles säkert tillbringa hos oss, skall du se. Mina föräldrar skola själva skriva till fröken Raimar och riktigt be henne om att hon ger lov. Och till dem skall hon inte säga nej, invände Elsa.
— Det lyckas inte! Jag måste läsa, jag!
Elsa såg sorgset och deltagande på sin väninna.
— Om du verkligen måste bli lärarinna, Nelly, så lova mig säkert att du kommer till Moosdorf och tillbringar alla dina ferier hos oss. Mitt hem skall också bli ditt.
Nelly svarade med ett handslag.
— Du är så snäll emot mig, Elsa. Aldrig i världen kommer jag att hålla av någon så mycket som av dig. Du får aldrig glömma bort mig. Se riktigt ofta på den här lilla ringen och tänk på din Nelly, som har blivit ensam här.
— Inte ensam, tröstade Elsa. Allesammans hålla av dig här i pensionen.
— Men när jag är borta, när de inte se mig längre, då glömma de bort mig, då blir jag främmande för dem.
— Å nej, Nelly, du blir aldrig en främling för fröken
