— Skall jag skära för åt dig? frågade fru Anna vänligt, men Elsa avslog anbudet.
— Det vill jag göra själv, sade hon, tog kniven och skar sig ett stort stycke av limpan. Smör bredde hon på tumstjockt. Sedan hon dessutom försett sig med en tjock bit korv, började hon att äta med god smak. Än tog hon en bit av brödet, än av korven, som hon höll i handen. Ogenerat lutade hon sig baklänges i stolen och lade benen över varandra. Det smakade henne förträffligt.
— Jag tyckte du ville säga mig något, pappa! ropade hon med munnen full av mat. Fram med det nu, jag är riktigt nyfiken.
Han dröjde litet med svaret, ännu var det tid, ännu kunde han taga tillbaka sitt beslut — ett ögonblick tvekade han och det var nära, att han hade tigit med alltsammans, men svagheten gick över och så lugnt, det var honom möjligt, meddelade han Elsa sitt beslut.
Om han hade väntat, att hon på det häftigaste skulle sätta sig däremot, hade han misstagit sig. Visserligen fastnade maten bokstavligen henne i halsen av överraskning och förskräckelse, men hennes blick for över till modern och hon undertryckte den storm, som rasade inom henne. För intet pris skulle hon åtminstone få erfara huru förskräckligt det var för henne att lämna hemmet och framför allt att lämna sin fader, hon, som helt säkert ensam var anstiftarinnan av denna plan, ty pappa — nej! Aldrig skulle han hava velat sända henne från sig.
— Nå, du tiger? frågade Macket; du har kanske själv redan insett nödvändigheten av att lära något ordentligt, mitt barn, ty med dina kunskaper är det skralt beställt både i ett och annat, icke sant?
20
