Raimar och fröken Gussow, invände Elsa av fullaste övertygelse. De hålla så hjärtligt av dig.
— Å ja, det vet jag, men de ä gamla, de skola inte förstå mig såsom du. De ha glömt bort hur det är att skena över skaklorna. Kommer du ihåg äppleträdet?
Hågkomsten av detta äventyr torkade deras tårar och tvang fram ett glatt leende på deras läppar. Den ena händelsen efter den andra påminde de sig nu: spökhistorien, miss Lead i sin märkvärdiga kostym, stövletterna, som så när hade röjt dem, och all den förskräckelse de utstått den gången.
— Det var ändå roligt! utropade Nelly. Jag önskade att vi kunde göra om alltihop!
— När du kommer till Moosdorf, sade Elsa, då skall du se, hur vi skola klättra i träden. Det lär du dig snart. Du skall se, du kommer att trivas förträffligt hos oss. Vi ha ett stort, vackert hus med torn och balkonger, det är nästan som ett slott. Du kommer att få ett rum, som ligger alldeles bredvid mitt, där blir förtjusande, inte sant? Var dag åker jag ut med dig, jag kör själv mina ponnyer. Och så ha vi så präktiga hundar.
På detta sätt småpratade Elsa om sitt hem och skildrade med liv och värme allt härligt där fanns. På så vis drogos deras tankar för ögonblicket bort från avskedets sorg. Hoppet att råkas inom en ej alltför avlägsen framtid mildrade skilsmässans smärta.
Några timmar senare stod Elsa resfärdig framför fröken Raimar och sade sitt farväl. Föreståndarinnan omfamnade henne och talade kärleksfullt till henne.
— Det gör mig ont, sade hon, att din fader blev förhindrad att hämta dig. Nu måste du göra hela den långa resan allena. Jag skulle gärna ha velat tala med honom ännu en gång,
200
