Den här sidan har korrekturlästs

Men vilken ung flicka skulle ha gått in på ett så förståndigt förslag? En avresa utan blommor är enligt nutida begrepp ingen avresa. Naturligtvis skakade Elsa på huvudet och såg med bedjande blickar på fröken.

— Jag skulle så gärna vilja ta dem med mig allesammans, sade hon.

— Men hur skall det gå till?

Rosi gav svaret på denna fråga. Hon hade gått efter en öppen korg och lade försiktigt hela blomförrådet ned i den.

Och hästarna satte sig i rörelse. Ännu ett farväl, en sista avskedsblick, en viftning med näsduken, och så låg det bakom henne, det ställe, där hon levat en både lycklig och lärorik tid. Elsa lutade sig tillbaka i vagnen och snyftade högljutt.

Då vagnen kom fram till stationen, hade tåget just anlänt. Det var femton minuters uppehåll, fröken Gussow hade god tid att uppsöka en lämplig kupé åt Elsa.

— Kan ni anvisa mig en damkupé? frågade hon konduktören. Denna unga dam reser till W***.

— Här, här! ropade någon från ett kupéfönster bakom dem. Här är plats för unga damer, om de ä vackra!

Fröken vände sig om och såg ett muntert studentansikte. Studentmössan satt käckt på sned och på kinden och hakan hade han ännu knappast läkta sår från den sista duellen. Bakom syntes några andra studenter, som allesammans skrattade åt skämtet. Deras beundran för de unga flickorna var lika ljudelig som den var obesvärad.

— Förtjusande! Hänförande! Fortuna med ymnighetshornet! ropade de efter damerna, som skyndsamt avlägsnade sig.

Fröken Gussow tog Elsa i hand, Elsa hade blivit blodröd.


202