— Jag vet, sade lärarinnan, att du är förståndig och att du också skall vara försiktig. Men du är oerfaren och känner varken världen eller människorna. Det finns folk, som ha nöje av att locka våra hemligheter av oss och som förstå att fråga på ett utstuderat slugt sätt. Försök att draga dig undan dem så mycket du någonsin kan och var ytterst försiktig i dina ord. Framför allt varnar jag dig för att taga emot en tjänst av en herre, om du själv finner den påflugen. Följ alltid din sunda natur, min lilla Elsa, så skall du också göra det rätta.
— Stig in i vagnarna! ropade konduktören, därigenom avbrytande lärarinnans förmaningar i sista stunden. Gråtande omfamnade Elsa henne, och all kärlek och tacksamhet, hon kände för henne, tog sig uttryck i två med möda frampressade tack, tack!
— Farväl då, mitt kära barn! svarade lärarinnan och tryckte en hjärtlig kyss på hennes läppar.
Och Nelly? Avskedet från henne blev det svåraste ögonblick för Elsa.
— Håll alltid av mig! viskade Nelly knappast hörbart och såg så otröstlig ut, som om hon aldrig mera skulle kunna bli lycklig. Elsa höll sin väninna hårt sluten intill sig och förmådde ej säga ett ord. Så slet hon sig lös och skyndade in i kupén.
I sista ögonblicket kom en gammal dam med vita kanonlockar. Hon var helt och hållet andlös av brådska och tycktes vara en smula ängslig och bortkommen. Fröken Gussow hjälpte henne in i kupén, och då konduktören märkte hennes biljett, hörde hon till sin stora glädje att damen skulle resa samma väg kom Elsa. Hon bad henne taga Elsa under sitt beskydd, och fruntimret lovade detta med den största älskvärdhet.
204
