av. Men så otröstlig får ni ändå inte vara, avskedet gäller ju inte hela livet och edra väninnor komma kanske att hälsa på er i ert hem. Ni har visst ett vackert hem, inte sant?
Denna fråga kom i rättan tid. Elsas barnaögon logo genom tårarna åt den gamla damen. Så började hon att berätta, hon blev livlig, tankarna hade återvänt till hemmet och hon tänkte nu på det — för första gången på länge — med oblandad glädje.
— Det blir allt roligt att återse edra föräldrar, fortfor den främmande, som tyckte om Elsa.
— Mycket, mycket roligt, svarade Elsa. Och särskild blir det roligt att få se lille bror, som jag ännu aldrig har sett. Jag har hans porträtt med mig; får jag lov att visa er det?
Hon tog ner en skinnväska, öppnade den och tog fram ett album.
— Där är han, sade hon och pekade med stolthet på porträttet av en liten, fet gosse, som var fotograferad i sin lilla skjorta.
— Ett vackert barn! sade frun leende. Och är det er moder, som håller lillungen i knäet?
Elsa svarade ja.
— Och här är min fader, fortfor hon och tog fram hans porträtt ur saffiansväskan. Det föll sig nu helt naturligt, att hon berättade att porträttet skulle vara ett igenkänningstecken, när Gontrau kom för att möta henne.
— Gontrau? frågade den gamla frun. Lantrådet Gontrau? Det är mina goda vänner. Min man, medicinalrådet Lange, har i många år varit husläkare hos dem. Vi bo i L*** — det är närmaste station efter Lindenhof. Det passar ju utmärkt. Nu kan ni lugnt lägga in er faders porträtt — ni behöver det inte. Nu skall jag presentera er för mina vänner — så god tid har jag under uppehållet.
206
