Elsa var förtjust över detta lyckliga sammanträffande, och tiden gick hastigt under samspråk med den älskvärda, fint bildade fru Lange. Hon blev högst förvånad, då konduktören öppnade kupédörren och ropade: — M*** station. Var god och stig ut, mina damer.
— Redan! ropade Elsa och samlade ihop sina effekter.
Fru Lange hade också stigit upp och sökte att få sina saker i ordning. Det skedde med en ängslig hast, hennes händer darrade av nervös sinnesrörelse. En skinnväska, som hon drog ned från hyllan, tappade hon, låset gick upp och åtskilliga småsaker rullade omkring på golvet.
— O gud, vad är det jag gör! ropade hon förskräckt. Hon sökte böja sig ned och därvid tappade hon en hattask:
— Låt mig samla ihop allt, sade Elsa lugnt. På ett ögonblick var det gjort och småsakerna åter inlagda i väskan. Fru Langes portmonnä, som också var med bland det, som rullat ut, stack hon riktigt långt ner i väskan, låste omsorgsfullt igen den och lämnade den till ägarinnan.
— Se här, sade hon. Nu skall jag taga reda på edra övriga saker.
Hon lade alltsammans på soffan, steg därefter ut Och lät frun räcka sig det ena efter det andra, lämnade det till en stationskarl, som stod i närheten, och hjälpte sedan fru Lange försiktigt att stiga nedför de höga trappstegen.
— Tack, kära barn, tack! sade denna. Så snällt och omsorgsfullt ni sköter om allt! Det skulle jag inte ha väntat av en flicka vid er ålder.
Elsa förundrade sig också en smula över sig själv — vem vet likväl om hennes självständighet skulle ha utvecklat sig med sådan hast, ifall ej hennes reskamrats hjälplöshet framkallat den. — Stolt tänkte hon, då den gamla frun berömde henne: —