Om fröken Gussow hört detta! Hon hade varit orolig för Elsas skull, och nu var det Elsa, som uppträdde såsom beskyddarinna i stället för att bliva beskyddad.
Då hon jämte fru Lange långsamt gick fram emot stationshuset, hörde hon höga rop från en kupé i det ännu kvarstående tåget. Hon vände sig om och kände igen studenterna. Ängslig fattade hon sin följeslagarinna i armen, ty nu var hennes säkerhet helt och hållet borta och hon kände sig behöva ett skydd.
— Farväl! — Farväl, du hulda mö! — En enda avskedsblick, förtjusande krushuvud! ropade studenterna, och då tåget satte sig i rörelse, kastade en av dem en vacker ros till henne — den föll alldeles framför hennes fötter.
Elsa vände sig bort, hon visste, skamsen och förlägen, inte vart hon skulle se.
— Kände ni herrarna? frågade fru Lange.
Elsa svarade nej och berättade, att hon sett dem på den station, där hon steg på tåget.
— Ja, det är glada ungdomar, menade fru Lange. Hela världen står öppen för dem, och vi få inte taga illa upp, om de taga sig några små friheter. Skall ni inte taga rosen, barn lilla?
Det hade Elsa nog lust att göra, men hon skakade ändå på huvudet till svar.
— Jag törs inte, sade hon, som tänkte på fröken Gussows ord: inga uppmärksamheter från unga herrar. Han, som kastat blomman, hade visserligen redan farit sin väg och skulle aldrig få veta, om hon tagit upp rosen eller ej — men hon tvekade likväl icke, hennes samvetsgrannhet och hennes eget omdöme höllo henne tillbaka.
Fru Lange förstod genast orsaken till Elsas uppförande och gladde sig över hennes takt.
208
