— Ni har alldeles rätt, mitt barn, sade hon, och egentligen borde jag skämmas. Men jag tänkte inte genast på varifrån rosen kom, det gjorde mig ont om den praktfulla blomman, då jag såg den ligga där i sanden.
Efter en timmes uppehåll reste damerna vidare. Elsa hade begagnat tiden till att skriva ett brevkort till fröken Gussow. Medan hon skrev de få raderna, vaknade avskedets smärta på nytt. Några tårar föllo till och med på det skrivna — hon skrev att resan hitintills gått särdeles bra och att fru Lange var ett synnerligt älskvärt och snällt sällskap.
Den gamla frun hyste ungefär samma tankar om sitt unga ressällskap. Hon hade på den korta tiden fattat ett varmt deltagande för Elsa. Den unga flickan var så olik de övriga ungdomar, hon kände. Hon kunde likna henne vid en livlig skogsbäck med så klart vatten, att man såg ända ned till bottnen. Okonstlad och öppen var Elsa, men likväl icke pratsjuk — naturlig och fri från allt slags koketteri. Och så vacker hon var! Fru Lange såg med glädje på Elsas friska ansikte, på hennes bruna ögon, som så troget avspeglade varje själsrörelse. De lyste emot henne, sorgmodiga och fyllda av tårar, glada och skälmska, och hur blygsamt sänkte de sig inte, då de muntra studenterna ville hylla henne.
— Nu ha vi endast några minuter kvar, så komma vi till Lindenhof och måste skiljas, sade fru Lange. Det är verkligen ledsamt, jag håller mycket av er. Lova att hälsa på hos mig, om ni händelsevis skulle komma till trakten av mitt hem,
Elsa lovade det gärna och tillstod, att det också för henne var ledsamt att skiljas åt. Fru Lange hade så väl förstått att trösta henne.
— Nu äro vi framme! ropade hon och stack ut huvudet genom fönstret för att spana efter Gontraus. Hon upptäckte
