Då fru Lange såg, att det ej återstod mer än fem minuter, innan tåget skulle gå, fick hon tårar i ögonen.
— Gå och titta om hörnet där vid stationshuset, där kan ni se hela vägen framåt, som för till Gontraus gods. Kanske kan ni se vagnen komma.
Elsa följde fru Langes uppmaning. Medan hon sprang, öppnade hon sin resväska och tog ut sin faders fotografi. Det är visserligen onödigt, tänkte hon, men jag skall i alla fall ha den i handen.
Hon hade nätt och jämnt hunnit om byggnadens vänstra hörn, förrän en ung smärt man kom hastigt fram om högra hörnet. Han såg sökande utefter perrongen, därefter skyndade han sig fram till tåget och tittade forskande in i kupéerna. Fru Lange såg honom genast och hennes ansikte klarnade — den unge mannen var nämligen lantrådets son.
— Leo, Leo, ropade hon till honom. Kom, skynda dig! Var har du dina föräldrar? Du söker henne, icke sant? Jag har haft sällskap med henne — det är en förtjusande flicka — frisk som en skogsblomma, hör du. Hon gick dit — om hörnet — för att se efter vagnen.
— Vad är det för en skogsblomma tant talar om? frågade den unge mannen en smula förvånad och såg med sina kloka ögon på den gamla frun, som talat mycket fort och med livliga rörelser. Vem talar tant om?
— Om henne, kan du förstå! ropade hon tillbaka. Om Elsa, som ni vänta, skulle hon egentligen ha sagt, men hon kom i ögonblickets brådska ej ihåg hennes namn. Det bedövande ljudet av stationsklockan, som gav signal till avfärd, gjorde henne nervös och förvirrad, och därtill kom, att den unge mannen knappt tycktes höra på vad hon sade och varje sekund såg ut att vilja springa sin väg.
