Den här sidan har korrekturlästs

omkring hela huset och nu kom fram, just som tåget rullade sin väg.

Hennes gamla väninna hälsade en sista gång vänligt ur kupéfönstret och gjorde flera betydelsefulla tecken med händerna, vinkade och pekade åt Leo till — men Elsa förstod alls ej hennes mening.

Hon stod högeligen olycklig och såg efter tåget, som skyndsamt förde bort hennes enda bekanta här på platsen.

— Nu är jag övergiven, sade hon för sig själv. Hur skall jag nu bära mig åt? Hennes modiga säkerhet var med ens helt och hållet försvunnen. Fröken Gussow hade haft rätt i att oroa sig. Elsa var alls ej förberedd på detta som nu hänt — vad skulle hon hitta på? Helst hade hon börjat gråta som ett litet barn, men hon skämdes för den unge, långe posttjänstemannen, som låg i ett öppet fönster och nyfiket betraktade henne.

Där hon stod rådlös, skrämdes hon plötsligt av hastiga steg, och strax därefter tilltalade någon henne:

— Förlåt mig, fröken, tillåt mig att —

Hon vände på huvudet och då hon såg att det var en ung herre, blev hon högeligen förskräckt. Vad ville han henne, varför tilltalade han henne? Hon förlorade sin sista återstod av lugn och besinning och hade endast en tanke: Du får inte höra på honom. Hon gick därför vidare, som om hon inte hört ett ord, och då hon märkte, att han följde henne, påskyndade hon sina steg. Hennes hjärta klappade av rädsla.

— Ni har tappat något, fröken, sade han ivrigt. Vill ni inte vara god och höra på mig ett ögonblick?

Nu stannade hon, men hon vågade inte se sig om efter honom. Han nyttjade ögonblicket och kom fram till henne. Med ett leende, ej alldeles fritt från ironi, såg han på denna lustiga skolflicka, som så ängsligt tagit till fötter, när han tilltalade

213