— Visst inte! försäkrade herr Gontrau. Vid sjutton år är en flicka redan en fulländad dam.
Det föreföll en smula ironiskt, men han såg mycket allvarsam ut och ändrade inte en min. Hon kunde alltså med stolthet tro på hans ord om den “fulländade damen”.
Elsa tog endast sin lilla nattsäck med ut till Lindenhof. Den var redan överflyttad till vagnen och kusken ställde just dit korgen med blommorna.
— Så många buketter! sade Leo Gontrau och denna gång skrattade han. Den där korgen har ni haft besvär med.
— Nej, visst inte! sade hon ivrigt. Det är avskedsblommor från mina väninnor.
— Det var många väninnor! menade han och såg närmare på blommorna.
— Det är sju buketter, upplyste Elsa, som trodde att han räknade dem.
— De ha varit vackra, sade han, men nu hålla de redan på att vissna. Det enda, som ännu är friskt, är de här rosorna och förgätmigejerna.
Elsa tog den lilla buketten och luktade på den. Hon kände sig rörd vid tanken på Nelly.
— Den har jag fått av min allra bästa väninna, sade hon, av Nelly Grey.
— Nelly Grey? frågade han. Antagligen en engelska? Hon är väl vacker och älskvärd? tillade han skämtande.
— Hon är förtjusande, sade Elsa och råkade i eld och lågor, då hon talade om väninnan.
Han hörde på henne under tystnad och gladde sig åt den iver, varmed hon berättade om Nelly, och de överdrivna uttryck, hon begagnade. Hon visste knappast, att hon fått samma vana som Melanie att nyttja uttryck som “förfärligt söt — väldigt
216
