trevlig — förtjusande — himmelsk” o. s. v., o. s. v. Dylika ord voro numera hos henne lika vanliga som hos de övriga flickorna i pensionen.
— Vill ni inte först intaga en liten förfriskning i stationshuset? frågade Leo och bjöd henne armen.
Hon tackade, men avslog hans anbud, fast hon gärna skulle ha antagit det. Hon var nämligen mycket hungrig och hennes mage ropade efter ett gott mål. Men hon var en “fulländad dam” och borde som sådan ej låtsa om, att hon var hungrig — det skulle ansetts som barnsligt.
— Det är kyligt, sade han, då han hjälpt henne upp i vagnen, och mina order lyda: Svep om “barnet” ordentligt, så att hon inte förkyler sig i den öppna vagnen.
Han tog en tjock schal, som låg i beredskap, och lade den över henne, samt bredde också en filt över hennes fötter.
Hon lät honom hållas, ty höstvinden svepte kall över det öppna slättlandet. Hon smålog till och med åt hans omsorger, men sedan kom hon att undra, om det var rätt gjort av henne att låta honom bona om sig på detta sätt. Var det inte en förtrolighet, som hon borde satt sig emot? Skulle fröken Gussow ansett hennes uppförande berömvärt? Skulle Nelly ha uppfört sig på samma sätt som hon, skulle hon inte föredragit att taga på sig regnkappan? Hon borde verkligen göra det, hon hade den ju i remmen, som låg bredvid henne.
Mitt under det hon satt där tveksam, hörde hon sin granne skratta högt och hjärtligt. Naturligtvis satte hon hans munterhet i förbindelse med sina egna tankar.
— Är det mig, ni skrattar åt? frågade hon oroligt.
— Visst inte, visst inte, svarade han. Hur kan ni tro något sådant? Hur skulle jag tillåta mig att skratta åt en ung dam! Nej, jag skrattade åt detta päronet. Det rullade just nu ut ur
