Den här sidan har korrekturlästs

vagnslådan rätt i handen på mig och påminde mig om mammas sista ord, som hon ropade efter mig, då jag for hemifrån.

— Vad sade hon? frågade Elsa och såg nyfiket på den unge mannen.

— Glöm inte att bjuda “flickan” på päron, Leo, sade hon. “Den lilla” är säkert hungrig. Jag tror, sade han, i det han stack ned handen i lådan på vagnens ena sida, jag tror, att hon också talade om en kaka. Mycket riktigt! utropade han skrattande och tog fram ett litet paket. Här ha vi den! Törs jag bjuda fröken på något sådant som päron och kaka?

Hon kunde inte motsta denna frestelse.

— Varför inte? frågade hon och tog för sig. Jag är förtjust i äpplen och päron — och kaka med för resten. I pensionen sågo vi inte särdeles mycket till sådana saker. Fröken Raimar ansåg att det var skadligt att äta sådant. Är det inte en bra otrevlig åsikt?

— Jo, en fruktansvärt otrevlig och inskränkt åsikt, medgav han med orubbligt allvarsamt uttryck. Jag förstår inte, hur ni kunde leva på sådana villkor.

— Ibland, bekände Elsa, skickade vi i djupaste hemlighet efter kakor — på eftermiddagen, när fröken tog sin lilla lur.

— Ser man på! skrattade han. Jo, det är vackra historier, jag får höra!

— Men det var inte ofta, det hände, urskuldade hon sig. Det hände inte mer än ett par gånger, när vi inte kunde stå emot vår lust efter något gott. Tycker ni att det var orätt?

— Att damerna spisade kakor, finner jag inte orätt, sade han, fortfarande i skämtsam ton, men att ni gjorde det i smyg, behagar mig alls inte. Varför bådo ni inte förestånderskan om lov?

— Nej, ni är härlig! ropade Elsa. Därför att då hade vi

218