— Du måste rätta dig efter, vad som är föreskrivet, mitt barn, svarade modern. Varför vill du för resten icke ha dem? Se bara, dessa blå- och vitrandiga förkläden, med broderade spetsar runt om, äro de icke en riktigt förtjusande prydnad för en liten fröken, som vill styra och ställa i hushållet?
— Men jag vill visst inte gå i hushållet, ropade Elsa i näsvis ton; det fattades bara! Ni tror väl, att jag skall gå i köket därborta, eller städa rummen! Förklädena tar jag aldrig på mig, säger jag.
— Överdriv nu icke, Elsa, invände fru Anna; du vet mer än väl, att man aldrig skall fordra något sådant av dig. Om du på inga villkor vill gå med förkläde, kan du ju meddela föreståndarinnan din önskan — kanhända du får slippa.
— Jag bryr mig visst icke om att fråga henne om det, det rör henne inte ett tecken, var Elsas ohövliga svar.
Därpå lämnade hon modern, på vilken hon verkligen var högst förargad. Allt det vackra linne och alla de präktiga ringaste intresse för dem. För sin far förklarade hon, att hon klänningarna, som fru Anna med kärlek och omtanke utvalt åt henne, funno ingen nåd för Elsas ögon; ja, hon visade icke det ville själv packa en liten koffert åt sig. Ingen skulle få hjälpa henne därmed, ingen skulle få veta, vilka skatter hon skulle taga med sig till sitt nya hem.
— Det var en präktig idé, Elsa lilla, instämde herr Macket; tag du med dig allt som kan roa dig.
Och han lät genast hämta den allra som sötaste lilla koffert och överraskade sin älskling därmed. Då Elsa glad och tacksam föll honom om halsen, då hon nu åter för första gången på en längre tid kallade honom “min lilla, söta pappa”, blev han så öm om hjärtat, att han måste vända sig bort för att dölja sin rörelse.
22
