— Musiker! utbrast han. Jag musiker! Om fröken visste, vilket vackert betyg ni där gav mig! Jag förstår inte en enda not och är så omusikalisk som en stock. Det gör mig verkligen ont, att jag måste kullslå edra illusioner, som äro så smickrande för mig. Men jag kan inte hjälpa det! Jag är tyvärr tvungen att presentera mig för er som en helt vanlig människa, som varken är målare eller musiker. Oaktat ni tvivlar, så är jag jurist och sedan fyra veckor tillbaka är jag assessor till och med. Är ni nu övertygad?
— Alltså inte konstnär — så tråkigt! sade Elsa beklagande. Konstnärer måtte i alla fall vara stiliga människor.
— Inte alltid, ämnade han säga, men han sade det ej. Varför skulle han krossa hennes naiva tro? Hon var ju så ung och hon trodde på det hon sade.
— Ser ni spiran av ett kyrktorn därborta? sade han, avbrytande samtalet härom. Tuppen däruppe lyser i månskenet — det är Lindenhofs kyrka. Om tio minuter äro vi framme.
Då vagnen höll utanför byggnadens port, kom fru Gontrau livligt ut för att hälsa familjens lilla gäst välkommen. Då i dennas ställe en fullväxt flicka steg ut och Leo förklarade misstaget, tog hon flickan leende i famn.
— Om ni är stor eller liten, sade hon vänligt, så är ni lika välkommen!
Härpå förde hon in Elsa i salen, där lantrådet befann sig. Han satt i en halvt liggande ställning i en soffa och räckte fram båda händerna mot den unga flickan.
— Det var en utomordentlig överraskning! ropade han. En utomordentlig överraskning! I stället för ett barn kommer en ung dam till oss. Har vännen Macket lurat oss med avsikt?
Elsa log.
220
