veckor lämnar Leo oss och då är det så tyst och ensamt här i det stora huset.
— Det blir nog ingenting av med det besöket, sade lantrådet. Jag känner min vän Macket och vet, att han inte så snart släpper sin lilla dotter ifrån sig igen. Vänta, nu fick jag en god idé! I sitt senaste brev bjuder Macket oss till en skördefest, som skall bliva av om vid pass fyra veckor. Jag mottager inbjudningen för oss allesammans — och därmed punkt! Men jag utfäster det villkor, att han sedan låter er följa oss hit.
Elsa jublade av glädje.
— Det blir rent av förtjusande! utbrast hon. Men ni måste hålla ert ord — tag mig i handen på det!
Lantrådet beseglade sitt löfte med ett kraftigt handslag.
— Att taga varandra i handen på en sak, sade Elsa med allvar, det är bland oss i pensionen lika heligt som en ed. Man gör mycket illa, om man inte fullgör ett sådant löfte. — Ni kommer väl med? Hon vände sig till Leo.
— Naturligtvis, svarade han glatt. Det högtidliga löftet gäller också för mig. Skall jag taga er i hand på det?
— Nej, svarade hon lätt rodnande, jag tror er på ert ord.
Då klockan slog elva, reste sig fru Gontrau. Det var hög tid att gå till vila.
— Elsa är säkert trött och utmattad efter resan och alla nya intryck.
— Jag är inte det minsta trött, invände Elsa, och kunde gärna vara uppe länge ännu.
Det skulle hon också gjort, om hon haft papper och bläck på sitt rum. Hur gärna skulle hon inte ha berättat för Nelly om sin resa och vad därunder inträffat, nu medan händelserna ännu voro i friskt minne.
