Då man ätit frukost nästa förmiddag, började Elsa att rusta sig för avfärd. Hon kom just med sin blomsterkorg efter att ännu en gång ha sprutat vatten över buketterna.
— Ämnar ni verkligen taga de vissnade blommorna med er? frågade assessor Gontrau.
Elsa betraktade korgen och stod tveksam.
— Ja, sade hon sorgset, de se bra vissnade ut, mina kära, vackra blommor — nu är ingen enda av dem frisk mera.
— Vet ni vad, fröken Elsa, sade Leo, vi skola göra ett bål och bränna upp dem. Sedan samla vi askan och ni sparar den i en dyrbar urna, som får inskriften: “Denna urna innesluter askan efter mina sju älskade pensionskamraters avskedsbuketter!” Vad säger ni om den idén?
— Att ni är avskyvärd! utropade hon. Ni vill bara göra narr av mig! Eljest — tillade hon med förträfflig logik — tycker jag inte illa om att bränna dem, Om ni hastigt vill samla ihop bränsle, så har jag så mycken tid övrig, innan jag reser, att jag får se blommorna gå upp i eld. Men inte tänker jag samla askan.
Leo hämtade några torra kvistar, lade dem i hög på gårdsplanen utanför byggnaden. Efter helt få sekunder uppflammade en lustig eld.
Den ena buketten efter den andra offrades åt döden i lågorna, men då turen kom till Nellys rosor, höll Elsa hans hand tillbaka.
— Vänta! ropade hon. De där skola vi inte offra — min kära Nellys blommor skall jag spara så länge jag lever.
— Och kanske taga dem med i graven, tillade han ironiskt.
Fru Gontrau, som tillika med Leo ämnade följa Elsa till stationen, kom nu i dörren, färdigklädd, och manande till uppbrott.
224
