var kanske inte passande? Hon borde ha dragit tillbaka sin hand.
— Ack! suckade hon alldeles högt — lyckligtvis var hon ensam i kupén — det är så förtvivlat, när man inte vet, hur man skall bära sig åt. Kanske han nu igen gör narr av mig.
Hon rodnade åt den förfärliga möjligheten. Då föll hennes blick på rosenbuketten och då hon inandades dess doft, stod givarens bild livligt för henne. En förunderlig känsla kom över henne — något helt och hållet nytt, som skrämde henne. Hon lade buketten ifrån sig och steg upp. Hon ville inte mera tänka på det, hon ville det inte.
För att förströ sina tankar såg hon ut genom kupéfönstret. Först genom det ena fönstret, sedan genom det andra. Men hon såg ingenting annat än tomma slätter, det var för enformigt.
Hon satte sig åter och tog fram sin resväska. Då hon sökt i den en stund, fick hon fatt på en bok, som Nelly stuckit dit till reslektyr åt sin kamrat. Förut hade Elsa alls inte kommit ihåg boken, nu satte hon sig att läsa, det var Chamissos dikter. Som hon skulle öppna boken, föll det henne in att på Floras sätt nyttja den som orakel. Hon slog tre kors över boken och såg upp emot himlen, därefter slog hon hastigt upp den, och den första rad, som hon kom att se, lydde:
»Hjälpen mig, systrar, kransar att binda —"
— Dumheter! Nej, det gillas inte! En gång till! Hon tillslöt boken och tryckte den ordentligt ihop, gjorde om de tre anbefallda korstecknen, öppnade den åter, denna gång långsamt och högtidligt — och desamma orden svarade henne på hennes fråga.
226
