Den här sidan har korrekturlästs

— Besynnerligt, märkvärdigt besynnerligt! tänkte hon, och ett ögonblick försökte hon att tro på den profetiska stämman, men så segrade hennes sunda förnuft.

— Det var i alla fall ingenting annat än en slump och det är bara dumt skrock alltihop.

Med denna förståndiga tanke uppgav hon alla försök att fråga ödet till råds och fördjupade sig i stället i de härliga dikterna. Några gånger grep hon sig visserligen på bar gärning, då hon var på väg tillbaka till Lindenhof och Leos ansikte tittade upp till henne mellan raderna, men hon höll tappert stånd mot dessa fantasier. Ju närmare hon kom till hemmet, dess mera försvunno de. Hon lade bort boken och såg ut igen. Snart upptäckte hon flera ställen, som lågo i närheten av Moosdorf, och nu såg hon järnvägsstationen. Hennes hjärta klappade av hopp och glädje — nu såg hon sina föräldrar, som stodo på perrongen för att taga emot henne.

Vilken lycklig stund, då ett barn efter en tids skilsmässa återkommer till de sina! Elsa omfamnade sin fader och tänkte icke på annat än, hur härligt det var att vara hemma igen.

— Så stor du har blivit! utropade amtmannen och betraktade henne med stolthet. Jag känner knappt igen dig. Du lämnade oss som ett barn och nu kommer du igen som stora damen.

Han höll henne fortfarande i sina armar och kunde icke se sig mätt på henne. Sakta lösgjorde hon sig från hans omfamning. Hon hade ännu inte hälsat på sin moder, som med tårar i ögonen sträckte ut sina armar emot henne. Elsa kastade sig om hennes hals och omfamnade henne hjärtligt.

— Älskade mamma! Det var allt vad hon kunde säga.


15*227