Men fru Macket förstod henne. Hon tryckte sitt barn intill sig, hon visste at hon vunnit Elsas hjärta för hela livet.
— Här är ännu en, som vill hälsa på dig, mitt barn, avbröt amtmannen det rörande uppträdet, som gjorde även honom upprörd. Här ser du onkel Kurt, berömd målare och afrikaresande, som gärna vill göra din bekantskap.
Elsa räckte honom handen. Nu fick hon se en verklig konstnär. Om han var “förtjusande”? — Då hon såg den medelstore, något axelbrede mannen i en sammetsjacka, som tycktes mera bekväm än elegant, med en bredskyggig hatt över ett solbränt och väderbitet ansikte, kom ofrivilligt en annan herre i hennes tankar, och hon gjorde sina jämförelser.
— Jag tycker ändå mera om jurister än om konstnärer, tänkte hon i sitt hjärta.
Innan Elsa steg upp i vagnen, hälsade kusken Johan på henne. För att bereda henne en behaglig överraskning hade han tagit med sig Bob, som nu hälsade sin härskarinna välkommen i översvallande glädje. Johan glömde alldeles bort sina hälsningsord, som han med mycket besvär läst över. Förlägen vände och vred han på sin mössa, och log så att hans stora mun gick från det ena örat till det andra.
— Det är er hund, fröken Elsa, sade han. Det osjäliga kräket kände genast igen fröken. Det gjorde nog jag också, fast fröken har blivit så vacker och så ståtlig som en husar. Det var endast vid utomordentliga tillfällen Johan använde sistnämnda liknelse — det mest smickrande han kunde säga om någon, var att han jämförde honom med en husar.
Alla skrattade och Elsa räckte handen åt sin barndomsvän.
— Det är bra. Johan, sade amtmannen, det var ett bra
228
