Hon tog Elsa under armen och förde henne uppför trappan. Båda herrarna kommo efter, och Elsa kunde inte låta bli att skratta däråt — hon visste ju icke varför de följde med.
Det var en storartad överraskning, som väntade henne. Då hon steg in över tröskeln, stannade hon mållös. Hon kände ej igen sitt gamla rum. Man hade inrett ett sovrum och ett litet kabinett i gammaltysk stil. Ingenting var glömt — från skrivbordet och till det lilla toalettskrinet, som stod framför spegeln. Till och med ett staffli stod vid fönstret.
Elsas glädje var obeskrivlig, föräldrarna hade ju uppfyllt hennes djärvaste önskningar. En smula förlägen betraktade hon staffliet och målarschatullet.
— Pappa, sade hon, det här är alldeles för mycket för mig — måla kan jag ju alls inte.
— Det kan du tacka din onkel för, det är han som hittat på det, sade fadern. Han har lovat att bli din lärare, det vill säga, så länge den flyttfågeln kan hålla sig stilla här hos oss.
Efter middagen smög sig Elsa ut på gården. Hon måste göra det i hemlighet, ty fadern ville icke vara skild från henne ett ögonblick i dag. Men Johan hade länge gått och väntat på att hon skulle komma och stod färdig att följa henne på hennes upptäcktsfärd.
Först måste hon gå med honom i stallet och då hon sedan gjort sitt besök hos korna och hönsen och hälsat på dem, ville han också visa henne det nya svinhuset, men detta uppsköt Elsa till en annan gång.
— Det är skada, menade Johan och såg nedslagen ut. Jag skulle så gärna ha velat visa fröken det nya svinhuset. Det är verkligen så vackert, så man kunde få lust att bo där själv.
— I morgon, Johan, svarade Elsa. I dag har jag inte tid, jag måste gå tillbaka till mina föräldrar.
230
