Kusken såg efter henne och skakade på huvudet.
— Det har hon aldrig sagt förr, mumlade han för sig själv och tillade fundersamt:
— Skulle hon ha blivit förnäm?
Då dagen var förbi, och Elsa satt ensam uppe på sitt rum och skulle gå till vila, genomgick hon i sitt minne de sista händelserna. Denna sista dag var så rik på omväxlande och glada intryck. Vad hade inte inträffat mellan morgonen och aftonen! Var det verkligen nu i dag, som hon farit från Lindenhof, och var det inte längre sedan än i går, hon lämnat pensionen? Avresan därifrån låg, tyckte hon, redan långt tillbaka i tiden.
Det var så behagligt att ännu en stund sitta och drömma med öppna ögon — hon kunde omöjligt tänka på att sova. Hon kom att se på den öppnade kofferten och fick lust att packa ur den. Hon började också att taga ut några saker och lägga in i den förtjusande “stilfulla” byrån, och då kom hon att tänka på Nelly. Hon kom ihåg hur vänligt och glatt hon hjälpt henne att packa upp, den första dagen i pensionen. Den snälla, tåliga Nelly! Ack, om hon vore här!
Då hon tog upp dagboken ur kofferten, behöll hon den tankfull i sin hand. Den innehöll ingenting annat än vita blad, ty hon hade aldrig känt något behov att anförtro sina tankar åt den. Tankspridd slog hon upp den och lade den på skrivbordet, tog en penna, doppade den och hastigt, liksom driven av en inre makt, skrev hon dessa ord:
“Sedan jag sett honom…”
Hon kom inte längre. Hon kastade pennan långt ifrån sig och pressade båda händerna mot sitt glödande ansikte. Hennes bröst snördes samman av en djup känsla av skam. Vad var det hon skrivit — vem tänkte hon på, då hon skrev?
Som om hon ertappat sig med en svår synd, slog hon häftigt igen boken och gömde den i en låda i det nya skrivbordet. Bort
