— Vem vet? Kanske att Elsa rycker dig ur din villfarelse, innan du vet ordet av, och visar att hon inte är något barn.
— Vad menar du? Jag förstår dig inte, kära Anna, sade amtmannen och såg spörjande på sin fru. Du talar så hemligketsfullt och gör mig nyfiken.
Jag har gjort en upptäckt och tror inte, att jag bedragit mig. Elsa är långt ifrån likgiltig för unge Gontrau.
Macket betraktade sin hustru utan att säga ett ord. Han kunde omöjligt tänka sig något dylikt, det skulle aldrig ha fallit honom in.
— Du misstager dig, Anna, sade han slutligen. Det är rent av otänkbart. Eller — tillade han oroligt — skulle hon anförtrott sig åt dig?
— Visst inte, hur kan du tro det? sade fru Anna. Elsas hjärta är som en mimosa, som sluter ihop sina blad vid minsta beröring. Hon varken vet av eller ens anar sina känslor ännu, men i sin barnsliga omedvetenhet har hon förrått sin hemlighet för mig. Hon talar gärna och ofta om Gontraus och tycker särskilt om att tala om sonen i huset — om honom berättar hon alla möjliga smådrag. Du skulle höra, när hon berättar om hur hon mötte honom på stationen vid Lindenhof, och se hur hennes ögon stråla.
— Nå ja, avbröt han, det var en smula romantiskt! Du som är så förståndig, Anna lilla, vet du inte att alla flickor i slynåldern ha lätt att bli förtjusta?
— Vänta, Richard, så skall du få höra. Hon frågade mig nyligen utan någon särskild anledning, om jag tyckte att Leo var ett vackert namn och om jurister voro särskilt förträffliga människor. En bukett av rosor, som han gav henne vid hennes avresa, har hon sparat. Hon blev riktigt ond, när husjungfrun ville kasta bort den för några dagar sedan. Hon tog buketten
