allt, min käraste Elsa, jag skall berätta, hur det gick till. Det är verkligen inte lätt för mig — min lycka förvirrar mig och jag har så svårt att finna de rätta orden. Du måste ha tålamod med din Nelly, som egentligen är ganska dum. Jag skäms, vet du, Elsa, när jag tänker på, hur dumt jag burit mig åt. Det är mig en gåta, hur Alfred kan hålla av mig. Men nu skall du få höra.
På samma gång som ditt kära brev, där du bjöd mig till din skördefest, kom ett annat brev till fröken Raimar. Då jag just ämnade gå in i hennes rum för att begära lov att resa, så kom hon i stället in till mig. Det var, som du vet, mycket ovanligt, att hon gjorde visiter hos oss — då hon ville tala med oss, plägade hon ju skicka efter oss. Du kan förstå, att jag rodnade av överraskning.
’Nelly’, sade hon — hon höll ett öppet brev i banden, ’detta brev innehåller en förfrågan, om jag nu genast kan skaffa en ung engelsk guvernant. Hon behöver inte kunna tala tyska felfritt, hon skall endast läsa engelska med tre barn. Jag har tänkt föreslå dig, Nelly; går du in därpå? Hon erbjuder mycket hög lön.’
Jag tror att jag såg mycket bedrövlig ut vid detta förslag, och jag visste alls inte, vad jag skulle säga. Ditt brev höll jag ännu i handen, men nu vågade jag inte tala om det, jag var säker på, att fröken Raimar skulle säga nej.
’Du har kanske inte lust?’ frågade hon, då jag förblev tyst.
Nej, alls ingen lust, tänkte jag, men jag vågade inte säga det. Tanken på att läsa med de tre barnen förekom mig rent av förskräcklig. Att alltid vara förståndig och eftertänksam — alltid föregå dem med goda exempel — nej, det var inte lockande utsikter!
’Bestäm för mig, fröken,’ sade jag, jag skall göra, som
236
