Men innan hon på långt när var färdig, kunde hon ej avhålla sig från att ännu en gång se igenom Nellys brev. “Håller du av mig?” — “Vill du bli min lilla hustru?” Dessa ställen voro för vackra, hon måste läsa dem gång på gång. Sedan lät hon brevet sjunka ned i knäet och satt där drömmande och tankfull, och ofrivilligt upprepade hon orden: “Håller du av mig?”
Då modern ropade henne och bultade på den stängda dörren, for hon upp och återkom med ens till verkligheten. Där lågo rosetterna, där blommorna, hon hade glömt bort alltsammans.
— Gå bara ner, mamma. Jag kommer strax efter! ropade hon och började genast kläda sig.
Men modern lät sig ej avvisas.
— Jag måste se på din dräkt, sade hon.
— Inte färdig ännu! utbrast hon, då Elsa öppnat dörren för henne. Stygga flicka, vad har du haft för dig? Varför lät du inte Sofi hjälpa dig, om du inte kunde reda dig ensam? Skynda dig nu, varje ögonblick är dyrbart.
Tack vare hennes skickliga hjälp stod Elsa snart färdig. Modern betraktade henne med glädje — så vacker hade hon aldrig sett den unga flickan. Var det den lätta, eleganta dräktens förtjänst? Eller hade hennes ögon ett särskilt uttryck i dag?
Tio minuter därefter kom vagnen med gästerna tillbaka från stationen. Först steg lantrådet ut. Ogenerat tog han Elsa, som jämte husets värdinna kommit ut, om livet och kysste henne på kinden. Leo hälsade genom att kyssa damerna på handen. Elsa visste nu, hur hon skulle uppföra sig vid ett så kritiskt tillfälle. Hon drog ej handen till sig, vilket modern ej heller gjorde.
Föräldrarna ledsagade Gontraus upp till de iordningställda gästrummen. Leo stannade kvar på verandan. Han kom fram till Elsa, som stod ett stycke ifrån honom. Hon lutade sig mot
