Den här sidan har korrekturlästs

Han såg efter henne, tills hennes vita klänning var borta. Hans ansinkte uttryckte de mest skiftande känslor, tvivel, hopp, kärlek.

Då Elsa, andlös och rodnande, kom med sådan fart in i det lilla rummet, blev hon förskräckt över att träffa onkeln där.

— Nå, vad står på, lilla ungen? frågade han och lade bort en bok, som han läst i.

— Ingenting, ingenting alls, utbrast hon hastigt. Jag är bara så varm och har sådan förskräcklig hjärtklappning.

Innan han fick tid att fråga efter orsaken till hennes hjärtklappning, började hon berätta.

— En utomordentligt rolig nyhet, onkel Kurt! Nelly är förlovad.

Han visste mycket väl, vem Nelly var. Elsa hade flera gånger under måltiderna — då var hon alltid ivrig och talför — talat om sin väninna. Men han visste inte, hur hon såg ut, och nu kunde hon visa honom hennes porträtt, ty nu i dag hade hon fått sig tillsänt det album, som fröken Raimar lovat henne, innan hon reste. Det innehöll porträtt av både lärarinnor och kamrater.

— Jaså, Nellys förlovning skaffar dig så häftig hjärtklappning, sade han med ett leende, som ej var så utan tvivel. Men säg mig, äro Gontraus komna?

Elsa hörde inte denna fråga.

— Se, här är Nelly, sade hon och räckte fram albumet. Nå, är hon inte förtjusande söt?

— Förtjusande? Å, jag vet inte, svarade han tveksamt och sedan han sett på fotografien med en kritisk blick. Behaglig, nätt! Munnen är vacker, men ögon och näsa — — —

— Onkel, du får inte vara så kritisk, avbröt Elsa. Var du säker på, att Nelly är förtjusande söt. Fotografien är dålig för resten, hon är mycket vackrare i verkligheten.


16*243