Han hade vänt några blad i albumet och frågade vem den eller den var. Plötsligt frågade han med något osäker röst:
— Vad heter den här unga damen?
— Det är fröken Gussow, vår allra bästa lärarinna. Vi höllo allesammans så mycket av henne och svärmade för henne. Känner du henne? Hon vände sig frågande till honom, hon kunde inte undgå att märka, huru oavvänt han betraktade porträttet.
— Nej, jag känner henne inte. Men jag måtte någon gång i livet ha sett en flicka, som var lik detta porträtt. Men det är längesedan. Hur gammal är din lärarinna?
— Hon är inte ung numera, hon är redan tjugusju år, svarade Elsa som en riktigt äkta skolflicka.
— Ja, då är hon redan en gammal nucka, instämde onkel. Men det var endast hans läppar som skämtade. Hans blickar voro med allvar och vemod fästade vid lärarinnans ansikte.
Hade Elsa inte varit så ung och så upptagen av sin egen lilla person, så skulle hon nog ha undrat över att han så länge och så allvarligt betraktade porträttet.
— Tycker du att hon är vacker? frågade hon nu utan att märker något.
—Vad heter hon? Gussow? frågade han, och denna gång var det han, som inte hört vad hon sagt. Vad höter hon i förnamn?
— Charlotte.
— Lotti! sade han.
Han slog igen albumet och tog åter sin bok. Det såg ut, som hade han glömt att Elsa var inne.
Hon visste, att han var ett original, därför blev hon ej förundrad över hans tankspriddhet.
— Kommer du med ut på verandan, onkel. Gontraus äro
244
