komna, sade hon. De sista orden sade hon med ansikted bortvänt.
— Strax, strax, sade han frånvarande, men steg ej upp. Jag skall strax komma efter.
Tveksamt och på tåspetsarna gick hon genom salen. Flera gånger stannade hon och lyssnade. Allt var tyst. Då hon kommit fram till dörren, som stod på vid gavel, böjde hon sig framåt och tittade åt båda sidor, och då hon såg att verandan var tom, vågade hon sig dit ut. Frukostbordet var dukat, hon skaffade sig något att uträtta där, lyssnande om någon skulle komma. Vad föräldrarna dröjde länge. Vad kunde de ha för sig? Om hon vetat att de sutto uppe i vardagsrummet tillsammans med lantrådet och hans fru, som nödvändigt velat göra en visit hos hennes lille broder, då skulle hon skyndat dit genaste vägen.
Slutligen hörde hon steg. Var det onkel? Det var inte hans steg, han skulle inte heller gått ut genom tamburen och kommit den vägen ut på verandan. Försiktigt böjde hon bladväxterna åt sidan och såg till sin förskräckelse, att det var Leo.
Blodet steg upp i hennes kinder och hon kände hjärtat i halsgropen. Omöjligt kunde hon träffa honom just nu. Hon skulle inte vara i stånd att få fram ett ord, och om hon stod tyst och såg dum ut, vad skulle han då tänka om henne?
Flykten var det enda sätt, som kunde rädda henne ur hennes pinsamma belägenhet. Men det var redan för sent, han hade sett henne, och just som hon anträdde ett skyndsamt återtåg och redan hunnit halvvägs genom salen, ropade han hennes namn.
— Nu måste ni stanna här, fröken, sade han skämtsamt. Jag släpper er inte. Ni lovade att jag “en annan gång” skulle få höra Nellys brev, och nu är det “en annan gång” och nu får ni lov att sätta er ned och läsa för mig. Sina löften skall man alltid hålla.
