Hon var fången. Springa undan kunde hon inte mera, det skulle se för enfaldigt ut. Hon tryckte handen mot sitt klappande hjärta och vände om. Skygg som en skogsduva, som finner att hon sitter fast i snaran, höjde hon sina bruna ögon och såg på honom.
Han kunde inte annat än lägga märke till hennes förlägenhet, och han förstod att skämta bort den med några finkänsliga ord. Han bjöd henne armen och förde henne till ett hörn av verandan, där det stod ett litet järnbord och två stolar. Oktobersolen stal sig fram genom de blodröda vildvinsbladen och sken Elsa rätt i ögonen, så att hon måste blunda.
— Solen gör mig alldeles blind, sade Elsa, glad att ha hittat ett ord utan vidare betydelse. Det är också bra varmt här, fortfor hon och steg genast upp igen.
— Ja, den förargliga solen! Vi få maka oss undan. Härpå förde han henne över till andra sidan av verandan.
Här var skugga och kyligt, och Elsa hade ingen orsak att vilja flytta sig en gång till. Hon hade också småningom övervunnit sin blyghet, och då han ånyo påminde om brevet, återvann hon till och med sin förra skämtsamma ton.
— Ni är en riktig plågoande, sade hon. Vad kan det intressera er, hur Nelly skriver och vad hon skriver om? Ni vill bara göra narr av det, och det får ni inte göra.
— Hur kan ni hysa en så dålig tanke om mig? frågade han. Ni har beskrivit er väninna för mig som en så älskvärd flicka, att det är helt naturligt om jag ville höra, hur hon själv berättar om sin lycka.
Elsa såg ännu en smula misstrogen ut, men då hon ej kunde upptäcka ett spår till ironisk dragning över hans mun, så trodde hon honom och tog upp brevet ur fickan. Hon vecklade upp det och började läsa det sakta för sig själv.
246
