— Nå? frågade han.
— Ni måste ha tålamod, min herre. Jag måste först! välja ut de ställen, som ni kan få höra. Allt är visst inte avsett för edra öron.
— Det vore hårt! menade han. Det vore som om ni gav en sockerbit åt en liten barnunge och sade till honom: här har du, smaka på det — men så stack det i er egen mun.
Hon skrattade gott åt hans liknelse och var nu åter lika munter och sorglös som förr.
— Hör nu på, men var så god och var allvarsam. Hon hotade honom med fingret.
Det var en vacker tavla, de båda unga människorna. De sutto alldeles bredvid varandra, hon läste och han hörde noga på. Han stödde armbågen mot bordet och såg på Elsa, som satt något framåtlutad. Men med ens tystnade hon.
— Jag ber er, fortsätt! Varför slutar ni att läsa? Tänker ni på sockerbiten?
Hon satt och tänkte.
Varför skulle hon egentligen hoppa över det vackraste i hela brevet? Nelly hade skildrat, hur hon blev förlovad, så känsligt och naivt, och det var alltsammans så likt henne.
Då han bad en gång till så bönfallande, så gjorde hon honom till viljes och läste vidare. Först något tveksamt, men sedan läste hon flytande brevet till slut utan att göra något uppehåll.
Vaxför satt han så tyst? Denna tystnad måste såra henne. Hon hade varit så säker på, att han skulle yttra sin förtjusning högt, och nu sade han icke ett ord. Hon såg på honom med en nästan förebrående blick, men måste genast slå ned sina ögon. Han såg så besynnerlig ut — hon måste tänka på doktor Althofs “underliga” blick.
