sin dotter, men denna tog på sig en trumpen och trotsig uppsyn och slet sig lör ur sin moders armar.
— Farväl, sade hon kort och sprang upp i vagnen; för intet pris i världen skulle hon hava velat förråda för sin mor, huru tungt och smärtsamt det var för henne att skiljas från hemmet.
Då vagnen satte sig i rörelse och Diana högt skällande följde dem ett stycke på vägen, böjde hon sig med tårarna i ögonen långt ut ur vagnen och nickade till hunden. Väl var det, att fadern icke märkte hennes tårar; han skulle i så fall kanske ögonblickligen hava vänt om.
På stationen, då allt var ombestyrt och Elsa med sin far redan stigit in i kupén, kom Johan fram till kupéfönstret med Bob under armen och mössan i handen.
— Må så gott, fröken Elsa, och lycka på resan, sade han med en viss förlägenhet. Hundarna skall jag nog sköta om, därför behöver ni icke vara orolig. Den här tar ni väl med, det är ju bra; om ni icke är alldeles allena i pensionen.
Elsa jublade av fröjd. Hon tog emot hunden, smekte och strök den, därpå räckte hon Johan handen.
— Adjö med dig, sade hon, och tack skall du ha! Jag är så glad, att jag får taga hundstackarn med mig.
— Ja, men Elsa, det går icke an, invände den förvånade amtmannen, du kan icke taga hundar med dig i pensionen. Var nu förnuftig och låt Johan ta Bob tillbaka hem!
Men det var icke att tänka på. Elsa kunde icke genom några föreställningar förmås därtill.
— Denna enda glädje kan du väl låta mig få ha, snälla pappa! Vill du då lämna mig så alldeles ensam bland främmande människor? Om Bob blir hos mig, har jag ju alltid en god vän. Icke sant, Bob lilla, du vill icke lämna mig? sade hon, vändande sig till hunden, som redan hade inrättat sig mycket bekvämt på hennes arm, du stannar nu hos mig för alltid!
