Det var amtmannen omöjligt att komma med något kraftspråk häremot, isynnerhet som Elsa anförde så vägande skäl för sin önskan. Mest övertygande syntes honom den tanken, att nu hade den lilla någonting hemifrån att trösta sig med, då hon kom in bland främlingar.
Det var en lång och tämligen tråkig färd; mestadels genom ett flackt land, först mot slutet fick han se berg. För Elsa öppnade sig nu en helt ny värld, hon hade aldrig förut gjort en så lång resa. Vid varje station tittade hon ut med nyfikna blickar, varje banvaktstuga roade henne, och för alla de nya intryck som trängde sig på henne, trädde skilsmässans smärta i bakgrunden.
Först sent på aftonen, klockan var redan över tio, ankommo de till W***, Naturligtvis togo Elsa och hennes far för natten in på ett hotell; först följande morgon skulle hon införas i sitt nya hem.
Dagen därpå på slaget nio stod Elsa fullt klädd och färdig framför sin pappa. Hon såg riktigt täck uti sin gråa resdräkt och sina prydliga stövletter. Under den runda, vita halmhatten, som var prydd med en kvast ängsblommor och svarta sammetsband, föllo de bruna lockarna ned. De vackra stora ögonen voro i dag icke så glädjestrålande som vanligt, hon såg ängslig ut och hade nervösa ryckningar omkring munnen.
— Du är väl inte sjuk, Elsa lilla? frågade Macket och betraktade bekymrad sin dotter. Du är så blek, har du sovit illa?
Faderns hjärtliga fråga löste på en gång den onaturliga spänningen i Elsas väsen. Hon föll honom om halsen och de hittills av trots tillbakahållna tårarna bröto nu fram med all makt.
— Men barn, barn, sade Macket, högst förskräckt över hennes häftiga känsloutbrott, du skall ju icke vara så länge skild
26
