— Kom nu, fortfor han i mild ton, vi gå nu, mitt barn!
Hon tog hunden, lade den på armen och så rustad ville hon följa fadern.
— Lämna hunden kvar, befallde han, vi vilja först fråga föreståndarinnan, om du får taga den med dig.
Men Elsa höjde trotsigt huvudet. — Då går inte heller jag, förklarade hon mycket bestämt med en knyck på huvudet. Utan Bob stannar jag på inga villkor i pensionen.
Macket gav efter för hennes egensinne av fruktan att framlocka nya tårar. Men Elsas envishet var honom högst pinsam. Vad skulle fröken Raimar tänka!
En kvarts timme senare stodo far och dotter utanför ett ståtligt tvåvåningshus, som låg utanför den lilla stadens port, mitt ibland träd och blommor. Det var fröken Raimars läroanstalt
Amtmannen stannade överraskad. — Se, Elsa, vilken präktig byggnad! ropade han högst tillfredsställd. Utsikten härifrån bort över de liggande bergen är rent av hänförande.
Vad brydde hon sig om bergen! Hon kände sig så nedtryckt och sorgsen, att hela världen syntes henne som en jämmerdal.
— Huru kan du finna detta hus vackert, pappa? invände hon. Det ser ju ut som ett fängelse.
Macket log. — Se på de höga, breda fönstren, barn, sade han. Tror du, att man har sådana i ett fängelse! De stackars fångarna sitta bakom små, mörka rutor, som dessutom ha järngaller.
— Nu blir jag också en fånge, pappa.
— Du är en liten toka, sade han leende och avbröt samtalet, som tycktes honom börja bliva betänkligt.
Han steg uppför den breda stentrappan, som ledde till ingången och ringde på. Elsa, som långsamt följt efter honom,
28
