du snart skall känna dig som hemma hos oss. Då hon såg hunden, frågade hon: Har din hund följt dig ända hit?
Elsa blickade hjälplös upp till sin pappa, som också svarade i hennes ställe. — Hon kunde icke skiljas från honom, sade han något förlägen, hon trodde, att ni möjligen skulle vara av den godheten, att låta henne behålla sin lilla kamrat hos sig.
Fröken log. Det var första gången, som man kommit till henne med en dylik begäran. — Det smärtar mig, sade hon, att jag utan hänsyn nödgas säga nej till Elsas första önskan. Hon bör vara förståndig och inse, att jag icke kan handla annorlunda. Tänk dig bara, mitt barn, om alla mina pensionärer hade samma önskan, så skulle vi hava tjugutvå hundar i institutet. Vad skulle det icke bli för ett spektakel! Men om du så gärna vill behålla djuret i din närhet, så vet jag en utväg: Min bror, borgmästaren här i staden, tager nog gärna emot din hund, om jag ber honom; då kan du dagligen få se din älskling.
Elsa hade blivit röd, och stora tårar pärlade från hennes ögon. — Då stannar icke heller jag här, ville hon just säga, men hon tordes icke. Damen framför henne hade någonting så imponerande, så förnämt i sitt väsen. Hon förekom henne som en drottning, trots hennes enkla, grå klänning, vars låga ståndkrage sammanhölls om halsen med en enkel guldnål. Elsa slog ned ögonen och teg.
Amtmannen log. — Ni har rätt, min fröken, sade han, och vi borde själva hava kunnat tänka oss det. Er stora vänlighet att söka få hunden inhyst hos er herr broder mottager Elsa med mycken tacksamhet, icke sant?
Elsa skakade på huvudet. — Bob får icke komma till främmande människor, pappa — du tar honom med dig tillbaka till Moosdorf!
Macket skämdes över sin dotters svar, men fröken Raimar
30
